När jag var tolv år gammal fick vår skolklass i uppdrag att skriva en uppsats om valfritt ämne. Jag valde Raoul Wallenberg och min lärarinna från den tiden säger fortfarande att det är både den längsta och mest välskrivna uppsats hon fått av en så ung elev. Jag försjönk i ämnet, uppslukades av Wallenberg. Varför? Kanske ville jag veta vad som drev honom. Oavsett vilket, dröjde det trettiofem år innan jag tog upp tråden igen. Då satt jag på ett litet café i Helsingborg, fullständigt oförberedd.
Jag skulle dricka kaffe med en väninna, som jag tidigare arbetat tillsammans med. Mitt i samtalet om vardagens alla vedermödor avbröt hon mig och förklarade att hon funderat på en sak. Eftersom jag var författare var jag kanske intresserad av hennes pappas öde? Det visade sig att han varit flykthjälpare under andra världskriget och smugglat flyende människor över Sundet mellan Sverige och Danmark. Men en natt sköts han i ryggen av Gestapo. Flyktingarna i båten klarade sig, men Thormod Larsen sjönk ihop på stranden med ett skottsår som mätte tio centimeter i diameter i magen.
Det dröjde bara tills jag kom hem den kvällen innan jag började forska kring vad som hade skett här i området under tyskarnas ockupation av Danmark. Min väns pappa, Thormod, var en del av gruppen Helsingör Syklubb, som bestod av fyra danska män i nära samarbete med fyra svenska poliser, som illegalt hjälpte folk i säkerhet längs Sveriges kust. Flera frågor uppstod: Varför hade jag aldrig hört talas om det här innan, trots att jag bodde i området? Och varför fanns det ingen information om de här händelserna att hitta längre? Det förbryllad mig lika mycket som det irriterade mig.
Det visade sig också att bakgrunden till allihop var komplicerad. När tyskarna hösten 1943 gav sig på de danska judarna flydde fler än sjutusen människor i det tyskockuperade Danmark mot stränderna för att ta sig till neutrala Sverige. Men var skulle de nu bli av? Hur skulle de ta sig ifrån de danska stränderna, där de nått vägs ände? Deras resa vidare blev möjlig tack vare flyktorganisationer.
En av dem var Syklubben, som tillsammans med de svenska poliserna alltså hjälpte fler än 1200 människor över Sundet till Sverige och de enda regler de satte upp för sin verksamhet var: Vi ska inte tjäna en enda krona på vår verksamhet. Och … Vi måste rädda så många vi kan.
I mina efterforskningar upptäckte jag också två andra saker. Folk på den danska sidan sa ofta att det inte hade en aning om vad som skett i Sverige under kriget, och svenskar sa i sin tur att de inte visste vad som pågått i Danmark. Målet blev därför inte bara att lyfta fram Helsingör Syklubbs arbete, utan också att för första gången skapa en övergripande bild av den flykt som koordinerades mellan de två länderna under sex månader 1943 / 1944. Och vilken historia det visade sig vara, om dessa män som fallit i glömska sedan länge, och som gav så mycket för att så många skulle kunna leva vidare.
Men skildringen av Syklubben är kanske i grund och botten också mer än bara berättelsen om godhjärtade insatser i en svår tid. Kanske är det även en skildring av hur människor med många sidor tog sitt ansvar när deras landsmän jagades för livet. Utan tvekan är deras gärning värd att minnas och den ska inte gå förlorade i en tid när hela vår demokratiska grund verkar ha kommit i gungning.
Sanningen är att Helsingör Syklubb är en angelägenhet för hela världen.
Det kan 1200 räddade själar vittna om.
Conny Palmkvist,
Helsingborg, mars 2021